I senaste valrörelsen sa min partiledare Jan Björklund att vi skulle ta in föräldrarna i skolans värld för att skapa vettig arbetsro. Många hånfulla röster höjdes mot att det inte skulle hjälpa att kalla in föräldrar för att få lugn och arbetsro i klassrummen när eleverna stökade! Många exempel gavs på hur meningslös den här åtgärden skulle vara. Många kritiker menade att det var fel åtgärd för att nästan alla "stökisar" inte har något föräldrastöd etc. Jag tror att de flesta föräldrar vill sina barn väl och många inte alls vet hur just deras telningar ibland agerar i sin vardag. I lördagens HP finns en utmärkt insändare av en lärare om atomsfären i många skolor. Jag citerar: "Idag upplever jag att skolan är något av ett "ungdomsdagis" där syftet för ungdomarna i första hand är att sköta sina sociala kontakter, de har ju skolplikt och måste vara där."
Tänkvärda ord och manar till eftertanke, vad kan vi göra åt detta? Just att ta in föräldrarna på något naturligt sätt från början är en bra åtgärd! Om de bjuds in redan när de små börjar förskoleklassen att delta närhelst det passar. Att bjuda in till en hel/halvdag under terminen när det kan passa just föräldern. Att det blir ett naturligt inslag med andra vuxna i klassrummen?
Handen på hjärtat, är vi inte fortfarande fast i ett "kvartssamtal" oavsett vad de kallas och ett föräldramöte per termin, ofta på kvällstid? Och eventuellet ringer vi in föräldrar när det kör i hop sig efter att en olöslig konflikt seglat upp? Är detta det bästa sättet att använda föräldrarna som en resurs kring barn och unga människor? Hur ska de vuxna veta hur det är i skolan när de aldrig är med?
Nej in med föräldrarna som ett naturligt inslag och ta hjälp av dem! Då kan skolan även mäkta med att ställa upp och finnas till för dem som mest behöver det, de som verkligen saknar och är utan stöd hemifrån!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar