Igår var jag på konsert med Roxette! Pampigt, nostalgiskt och härlig publik. Lite geggigt underlag att stå på men tur att det var grus efter allt regn som vräkte ner i några timmar för start. Jag vill inte recencera själva konserten men rollerna har helt klart förändrats. Förr var det Marie som briljerade och lyfte musiken genom sin personlighet och underbara röst och Per som var i bakgrunden som duktig musiker och framförallt låtskrivare och hitmakare.
Nu blev rollerna lite ombytta, Per den starke "soloartisten" som styrde och bar det hela. Marie har gjort en fantastisk resa tillbaka till igår, men ändå kände jag att det här var en krävande insats för henne. Hon gjorde det helt klart med bravur och så klart bättre än många andra "friska" artister men inte som förut. Jag funderade på hennes resa som måste ha varit enormt mycket hårdare än min egen och att komma igen. Kanske behövde hon göra detta för att bevisa för sig själv att inget är omöjligt? Alla fansen från hela världen behövde det i alla fall. Lyckan var total för många.
Själv kom jag igen (efter inte lika allvarlig cancersväng) genom att lite för tidigt börja jobba lite för hårt. Dessutom förälskade jag mig i en för stor och opraktisk lägenhet som jag köpte utan att blinka eller pruta(!) och som passade min situation i livet ganska dåligt. Nåväl en del gör andra tokiga saker i euforin över att ha överlevt så min grej var väl inte så farligt. Nu är den såld och jag har en bostad som passar oss perfekt i dagsläget.
Marie drog igång med en hel turné - det är starkt och modigt! Sådana kvinnor gillar jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar